Eftersom det var närmare 30C i mitt sovrum igår natt så hade jag riktigt svårt att somna och låg vaken till fram på småtimmarna... Detta gjorde att jag hade väldigt mycket tid att tänka! Denna gång var de relationer som jag låg och funderade på, mina relationer till människor i mitt liv.. Eller rättare sagt, människor som inte direkt är en del av mitt liv just nu och varför de blivit så..

Just nu känns det som att de finns mycket jag skulle vilja säga till många runt mej, som inte blivit sagt.. Det är helt olika människor och helt olika anledningar.. Saker som har hänt, beteende/irritationer, saker som sagts eller saker som borde ha hänt men som inte gjorde det.. Oftast är det inte stora saker men som ändå får stora konsekvenser, saker som gör att vi knappt inte pratar länge... (Och även ifall "bollen" inte ligger hos mej alla gånger, så var det ändå min del i det hela som jag låg och tänkte på..)

Så jag började fundera på varför jag inte redan har pratat med (åtminstone några av) dem..
De jag kom fram till var att de nog är rädslan, om hur det jag säger ska uppfattas och hur personen ska reagera, som har stoppat mej... 
Jag är rädd för att personen antingen skulle välja att uppfatta de jag säger som en förolämpning eller ett anklagande.. Jag vill absolut inte bråka med någon och när jag säger något så är de ju sällan för att såra någon, utan det är mina känslor och tankar! Men ändå är jag nog orolig för att personen skulle välja att uppfatta de på värsta tänkbara sätt och inte alls som jag menar det!
Eller(något som är snäppet värre) att personen inte alls skulle bry sej om de jag har att säga, rycka på axlarna och bara gå sin väg! 

Min rädsla grundar sej nog till stor del i erfarenheter tyvärr! Att många av de gånger då jag försökt förklara vad jag tycker, hur jag uppfattar saker eller varför jag reagerar som jag gjort, så är det ofta såhär människor i sin tur har reagerat..
Och de gör att jag tvekar..

Så då brukar jag istället tänka att jag ska vänta på ett bättre tillfälle.. När vi träffas nästa gång.. När vi pratar i telefon... När vi tar en fika eller en promenad tillsammans.. När vi ses på den där festen som vi antagligen kommer vara på båda två... Eller när vi sitter på den där middagen som jag tror kommer.. Men de där tillfället kommer aldrig och helt plötsligt har det gått för lång tid! Och jag inte fått förklara min sida av de hela!
Då känns det inte heller som att det bara går att ringa upp, efter så lång tid, för att försöka förklara de hela.. För då blir det ju en så mycket större sak än det kanske var från början... För att inte tala om hur jobbigt de skulle vara för personen som man ringer, som inte alls är beredd på det..


Så vad vill jag ha sagt med detta inlägg då? Ja, de kan man ju undra..
Jag vill nog mest bara skriva av mej mina tankar, så jag kanske kan släppa dem för tillfället...
Men en liten del av mej hoppas nog samtidigt på att iaf några av de personen jag syftar på (jag tror nog inte alla läser min blogg) läser detta och förstår att jag kanske inte har sagt allt jag velat! Och kanske inte blir allt för förvånad ifall jag skulle tar mod till mej och ta upp det om vi träffas någon gång i framtiden..

Jag vet att jag är vuxen nu och att detta är sånt jag måste lära mej att ta itu med om mina relationer ska fungera! Och jag ska absolut jobba på det, men de händer nog inte över en natt.. De får helt enkelt ta den tid som de tar och jag ska verkligen försöka bli bättre på det..


Kram på er